Blog Image

Trolltrumman

Om bloggen

Från sommaren 2000 till sommaren 2014 bodde jag permanent i Frankrike. Där kastade jag min in i den franska vardagen, njöt av hysteriska debatter mellan landets politiker, intervjuade kända och okända... Nu är jag åter i Sverige, som invandrare i mitt eget land, med alla nya företeelser som jag dagligen upptäcker i det land som såg mig födas. I min blogg hoppas jag kunna återge lite av min märkliga tillvaro och allt det jag iakttar.

Ett ögonvittne mindre

Livet Posted on Sun, March 11, 2018 10:28:06

Vår svenske James Bond, alias Ulf Nilson –

60 år med en laddad penna som vapen

För en äldre generation är nog Expressens krönikör, krigskorrespondenten med mycket mera, Ulf Nilson, ansedd som en skjutjärnsjournalist, mannen som måste ha gett upphov till Ian Flemings James Bond*, som dök upp på arenorna två år efter vår svensk gjort sin skriftliga debut. Förvisso skjuter inte Ulf med någon pistol utan avrättar istället folk till höger och vänster med sina vassa kommentarer, en kontroversiell man vars åsikter nästan alltid väcker känslor, en man som blir öppet förbannad emellanåt (både på arbetsgivare och samhälleliga företeelser), som inte skräder orden, som varken är rädd eller bekväm i sitt tyckande. En som faller utanför alla svenska ”lagom”-ramar.

Jag beslöt mig för att ta reda på lite mer varför han är så provokativ. Har alla år med bevakning på jordens krigsscener präglat honom eller är det kanske så enkelt att han bara är en modig man som står för sina åsikter? Vi träffas hemma hos honom, i hans och Ainos lilla franska radhus, där de inleder med att tala om tiden Före och Efter inbrottet. När de låg och sov.

Inbrott?

– Vi sov, som sagt, i nedervåningen, när de bröt sig in i entréplanet – via en fyra meter hög mur till vår balkong. De borrade (!) sig in, fick med sig lite av varje, även min jobbdator. Gudskelov spar jag inte så mycket på datorn och det är ju alltid en tröst att veta att svenska tangentbord inte är så gångbara i Frankrike… Men onekligen påverkar ett inbrott en, det är ju en form av övergrepp. Vi låser ständigt alla dörrar, håller mer koll. (Jag kollade borrhålen. Paret Nilson/Heimersson måste ha sovit väldigt djupt.)

Vi slår oss ner med var sin kopp kaffe i biblioteket, där intressanta boktitlar på flera språk vittnar om att Ulf Nilsons många år utomlands. Det historiska intresset och kunnandet är stort. Du har aldrig haft lust att konkurrera med Herman Lindqvist och Peter Englund?

– Konkurrera i meningen att sälja mest: Nej. Konkurrera om att förmedla kunskaper och tankar: Ja. Dagens brist på historiekunnande är ett stort problem.

(Min kommentar: I Frankrike funderar man nu på att ta bort ämnet Historia/Geografi från schemat sista året på gymnasiet.)

Din yrkeskarriär är lång. Du började 1950 och kan väl anses vara den äldste nu verksamme journalisten i Sverige. Vad är det viktigaste du har uträttat som journalist?

– Enligt min egen uppfattning var det när jag som den förste journalisten rapporterade från Teheran att Khomeini skulle bli Gud. Uttalandet väckte inte särskilt stor uppmärksamhet, säger Ulf med ett brett leende.

– Dessutom är jag väl en av de få som blivit sparkad från Expressen två gånger och som återanställts ett par gånger… Vid första tillfället erbjöd Bengt Braun, som då var koncernchef, mig att skriva i Kvällsposten som de då hade förvärvat. Så kom jag in i rullorna igen. Andra gången gick jag till Metro, som just då hade startat. När Thorbjörn Larsson blev Expresens styrelseordförande år 2000 bad han mig komma tillbaka. Det var många turer. – Hm. Det kanske inte är svaret på frågan om ”viktigast”, men medge att det är intressant!

Vad har du påverkat?

– Det kan inte jag svara på, det måste andra göra. Mina böcker har inte sålt så mycket som jag har önskat. Därför är det desto roligare att en indier i Goa nu har tryckt upp ”Sverige: Sluten anstalt” som han säljer till turistande svenskar… Den finns inte att uppbringa i Sverige. (Hans leende har nu vuxit sig ännu större, ironin är tydlig.)

– Men jag är nöjd; jag har haft ett underbart och spännande liv, träffat många intressanta människor och blivit miljonär på kuppen…

Somliga säger att hjältarna bland utrikeskorrarna undviker kulregnet och sitter på hotellrummet med en grogg och en lina till New York Times. Kommentar?

– Tacka fan för att man undviker kulregnet! Nej, skämt åsido, det ryktet är inte sant. Jag har varit med om en mängd farliga episoder, men de egna äventyren är inget mot de viktiga händelserna man rapporterar; krigen, oroshärdarna. Bland annat har jag störtat med helikopter i Vietnam där jag var sammanlagt 15 gånger under brinnande krig och blivit träffad av en rikoschett i bröstet vid ett uppror i Harlem.

Enligt mitt förmenande borde du ha varit född i kvinnokläder i förra seklets början; jag tänker osökt på en suffragett när jag läser dina texter där du andligen står på barrikaderna med knuten näve. Vad driver dig? Rättvisepatos eller är du bara arg i största allmänhet?

– Rättvisepatos är ett för stort ord. Det är snarare en vilja att rätta till, att förändra, att få bort fördomar. Jag har varit utomlands i 46 år, sedan 1963, det är klart att alla dessa år har påverkat mig. Jag betraktar ju Sverige utifrån, ser att den svenska självbilden är fel. Sverige har blivit så insulärt, det svenska intresset för utrikeshändelser är mindre än tidigare. Vårt land är invävt i ett förkvävande täcke. Något måste göras. Den svenska skolan är dessutom dålig, den måste förbättras. Ungdomar i dag vet inte vad Berlinmuren var, Sovjetunionen… Den vikande allmänbildningen är ett problem, liksom invandringen. Och arbetslösheten… den är så passiverande…

– Själv slutade jag realskolan vid 17 års ålder, vi hade inga pengar till fortsatta studier, men hela livet har jag studerat, fortsatt att lära mig.

Vad handlar din senaste upprördhet över?

– Alla invandrarbarn som kommer till Sverige, 4-5 per dag, som sedan tar in sina familjer. Problemet är att de här barnen jag talar om har skägg… I invandrarpolitiken talar Sverige med kluven tunga.

Hur skulle du presentera dig för en 20-åring som aldrig hört talas om dig?

– Suck. Då måste jag väl dra hela historien? Om hur jag började skriva 1950 på Falkenbergs tidning, därefter Hallands Nyheter, därefter Kvällsnytt som lades ned, sedan Veckorevyn, Bildjournalen, SE, FiB, SE igen, Expressen… då var jag 30 år. 1963 blev jag utrikeskorrespondent, stannade på posten till 1967, då jag blev biträdande redaktionschef, sedan USA-korre igen, fram till 1975, Europakorrespondent 1975-1979, Mellanösternkorrespondent 1979-1985 (Paris), korre i USA 1985-1990, chefskorrespondent för Västeuropa sedan 1990… Jag bodde i Paris i två omgångar; den senaste varade till 1998.

– Men om ungdomarna skulle läsa mig..? Jag vet inte. De läser så mycket på Internet och bara det de vill, inte alltid det de behöver känna till.

Blir du ofta redigerad? Om ja, vad tycker du om det i ett land där yttrandefriheten är ett heligt signum?

– Ja, det blir ju alla som skriver i tidningar. Redigering är nödvändig. Men så gott som aldrig nedstruken eller ändrad. Men det har hänt att någon i redaktionen upptäckt när jag fått något om bakfoten…

I en krönika (27/10-09) kallade du Arafat för en ”megalomanisk kleptrokrat”. Var i hela friden kommer ett sådant uttryck ifrån och hur skulle du förklara detta för en ung läsare?

– Enkelt! Han var ju en stortjuv med storhetsvansinne! Som kuriosa: Jag stod vid hans sida i Tripoli när han attackerades – han rörde inte en min…

Gjorde du?

– Vet inte. Men rädd var jag.

Har åren i USA (1963-1975 och 1985-1990) påverkat dig?

– Jag var ju där i 17 år; det är ett land som tillåter förnyelse och frihet. I USA har man betydligt större frihet att lyckas – och att misslyckas! – än i något annat land.

Vad bär du med dig från åren i USA? Finns det någon händelse som påverkat dig speciellt?

– Utan tvekan Kennedymordet 1963. Jag hade just klagat för min chef att ”här i USA händer det aldrig någonting” då min dåvarande fru Margareta ringde och sa att man på radion sagt att Kennedy var skjuten. Den veckan hade jag 26 bylines och sov inte en blund.

Någon president?

– Personligen tycker jag att Nixon var underskattad som president; han öppnade ju trots allt upp mot Kina. Reagan var också en skön figur liksom Bush den äldre, som måste ha en eloge för Tysklands återförenande. För den yngre har jag inte samma respekt…

Och var står Obama på din ranking?

– För tidigt att säga. Just nu får han otroligt mycket kritik.

Ser du någon ände på Afghanistankriget? Eller terrorbekämpningen över huvud taget?

– Obamas tal (1 dec, min anm.) var precis vad jag väntade mig: En kompromiss. Han gav generalerna lite mindre än de ville ha, men också ett löfte om att de kan få mer. Han lovade också ett uttåg om 18 månader, men bara om situationen tillåter det. Bästa kommentaren var en skämtteckning av ett pansarfordon. En soldat röt: ”Vi går in!”. Den andre röt: ”Vi går ut!”. Ungefär så ser situationen ut.

– För mig finns det bara två alternativ: Ockupera landet totalt eller lämna det totalt!

Donald Rumsfeld, försvarsminister i Bushregeringen, godkände tre planer för att bekämpa ”the long war” efter Irak och Afghanistan. En av planerna, ”The Special Operations Command, SOC” består nu av 53000 män med en budget på 8 miljarder USD (2007). Under Bush tid sände de team från the Special Forces till 20 amerikanska ambassader i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern. Teamen opererar separat från ambassaderna och är inte underställda kontroll av någon amerikansk representant (i andra länder, ambassadörer). Vad anser du om detta tysta, okontrollerade krig? Borde alla hemliga planer komma upp till ytan?

– Eftersom det inte går, så nej.

Vad är nästa stora oroshärd?

– Utan tvekan Pakistan, som gör kärnvapen! Sedan har vi ju Iran…, som Israel så småningom kommer att bomba, gissar jag. Ett stort antal människor kommer att dö men då kanske det blir lugnt på jorden ett tag… I Israel-Palestina-frågan är en fredlig lösning föga trolig.

– Sedan har vi ju Korea…

Hur ser du på Europas, läs EU:s, framtid?

– Ganska bra. Men EU kan ju aldrig bli något ”Europas Förenade Stater” – vi är alldeles för olika.

I Sverige har vi en självbild som säger bl a att svensk sjukvård är bäst i världen liksom en mängd annat. Vi är mindre korrumperade och så vidare. Sant?

– Jo, det stämmer i den meningen att vi inte sticker pengar i händerna på varandra. Men en annan slags korruption är ju att vissa personer blir landshövdingar eller liknande.

Vad har förändrats mest i din syn på Sverige under dina år utomlands?

– Att det är mera hopvuxet, en enpartistat, det är segare, mer emot förändring. Den viktigaste politiska händelsen i Sverige var väl 1932 då paret Myrdal ersatte ”familjen” med ”kollektivet”. Barnen blev andras, samhällets, skolans, ansvar. Och, icke att förglömma, Lagen om särbeskattning som kom 1971, den som tvingade bägge makarna att arbeta.

– Jag träffade ofta Olof Palme. Han var väldigt trevlig och intelligent – men vi hyste helt olika åsikter om vad som borde göras.

Vi lämnar de faktiska krigen en stund. Och övergår till en helt annan slags krigföring, den på hemmaplan, som du ägnar dig mer och mer åt i dina rödglödgade skriverier.

När du fyllde 70 för snart sju år sedan, skrev du en finstämd krönika om detta. I flera, mer aktuella krönikor i ditt organ Expressen har du försvarat pensionärerna (med all rätt). I dessa frågor blir din penna allt vassare… Vilka regler eller företeelser skulle du vilja ändra på för våra svenska pensionärer?

– När det gäller pensionärerna får jag en otrolig respons när jag skriver om deras tillvaro. I Sverige finns 800.000 pensionärer; de flesta känner sig förbisprungna, undanskuffade. Majoriteten är ju kvinnor som dessvärre lever på en grundpension som inte räcker till.

– Jag skulle vilja höja pensionsåldern för den som vill arbeta längre – pensionsåldern borde vara flexibel.

Du är född 1933 (fan tro’t, han ser minst 10 år yngre ut) och kör själv med flexibel pensionsålder. Att sluta arbeta föresvävar inte dig?

– Nä, så länge de vill ha mig så…

Kan du själv – eller kanske hustru Aino? – se att du har förändrats med åren?

– Ja, jag har jag nog blivit mjukare, mindre aggressiv, mer medveten om min totala obetydlighet. Allvarligt talat tycker jag att jag skrev bättre förr – jag måste skärpa mig! Och så saknar jag förmågan att skriva med humor… det grämer mig.

Har du haft/har du någon journalistisk förebild?

– Definitivt, nummer 1 för mig var James Reston, krönikör i New York Times (förf. anm: Han gick bort 1995, 86 år gammal. Under sin karriär fick han Pulitzer Prize två gånger). Han kunde skriva om viktiga saker på ett roligt sätt! Och så skall vi inte förglömma Expressens Bo Strömstedt, hans sätt att hantera språket… Han kunde kolla en text och ringa till USA och fråga ”menade du verkligen ett kommatecken, borde du inte ha använt semikolon istället?”.

Min man som är skådespelare, talar alltid om vikten av stereofoniskt lyssnande; i hans fall, pjäsen, medspelarna, publiken. Är du en bra lyssnare? Äger du förmågan att ändra dig?

– Ja, jag kan nog säga att jag är bättre på att lyssna nu än förr. Ödmjukhet är en egenskap man bör uppmuntra hos sig själv. Ens dag skall svara ens universitet. Det är viktigt att ständigt lära sig nya saker. Förutom engelska har jag på egen hand lärt mig franska och tyska.

Finns det en framtid för papperstidningen?

– Nej! Den är död! Den kommer att omformas; efemär åt ena hållet, kvalificerad åt andra hållet – med få läsare, dessvärre.

Vad anser du om allt bloggande? Det ”emotionella blottandet” (citat: Anne Holt) som nu är allmän egendom?

– Det är bra för yttrandefriheten! En del är ju bara skräp, medan andra… Jag får många tips… Newsmill är bra.

Jan Guillou står inte högt i kurs hos dig, har jag förstått. Eftersom spioneri har förekommit på löpsedlarna ett tag måste jag ju fråga om du själv har varit agent åt KGB? Eller varför inte, i ditt fall, CIA? (En kvinnlig journalist jag känner fick på sin tid som korrespondent i Mellanöstern löfte om apelsiner av israelerna om hon ställde upp som informatör, medan de manliga journalisterna fick löfte om sprit.)

– Jag tillhör inte den ”revolutionära generationen”, he, he. Men som alla andra fick jag förfrågan från CIA men jag hade inga ambitioner att bli agent…

Vad är viktigt i livet för dig?

– Att alla i familjen – förutom Aino har jag ju tre döttrar – mår bra och att jag får fortsätta med det liv jag har lever i dag; att resa, se, uppleva, gärna skriva mer. Jag skriver ju för Expressen, för Världen Idag och för Nordstjernan i New York var 14:e dag, på engelska, men som sagt, gärna lite mer…

– Vänner är viktiga. Jag saknar Jan Stenbeck, som jag skattade högt, han ville ruska om Sverige. Han gjorde betydelsefulla saker; han bröt TV- och tele-monopolet. Det var nödvändigt. Calle Rudbeck är en annan vän jag uppskattar mycket.

Ulf Nilson, varför bor du inte i Sverige??? Tycker du inte om det land som såg dig födas?

– Svaret på frågan är enkelt: Jag har bott utomlands 46 år, jag trivs i värmen. Men somrarna tillhör Sverige!

Är du monarkist?

– Ja. Av en orsak. Det finns ingen bra presidentkandidat i Sverige. Men om Anders Borg klipper av sig hästsvansen, så kanske…

Privatlivet har vi inte berört. Det spar vi till en annan intervju. Jag vet att du har det bra med Aino. Du hade en känd och uppskattad svärfar, tecknaren EWK, Evert Karlsson, som gick bort 2004, 86 år gammal. På väggarna i det Nilsonska hemmet hänger flera av hans mest kända teckningar.

– Ja, han var fantastisk. Han började som rättare och slutade rättast…

Det är inte så att du har en okänd hobby eller talang du har dolt under alla år?

– Jag är en skaplig squash-spelare. V a r i alla fall.

Efter vårt samtal, som växlat mellan humor och djupt allvar, drar jag slutsatsen att du är en Ulf i fårakläder och att det bakom ditt ofta förekommande raseri, döljer sig en vänlig person med mycken självironi. Slutligen, om du vore ung i dag, skulle du leva om ditt liv?

– Gärna. Men det skulle vara kul med ett helt nytt också.

(Min intervju© gjordes årsskiftet 2009/2010. En del av den publicerades i tidningen Journalisten 2010. *När jag skrev boken “Stories of Castellaras” lärde jag mig vem som är James Bonds riktige förebild: Duska Popov.)



Cynism?

Livet Posted on Tue, February 13, 2018 22:22:34

Under några dagar har jag fått frågan: Varför skriver du
inte på din blogg längre? Tack Eva B, Göran H och ni andra som undrade.

Ja, varför inte? frågar jag mig själv.

Tiden har runnit likt en översvämmad Seineflod i Paris, likt
extrema snömängder i vårt nordliga land, likt det 60-talsmässiga ordflödet hos
en övervintrande Vänsterpartiledare, likt outtalade sanningar som hopats i land
efter land av rädsla för att det sagda ordet skulle äventyra något som redan
äventyrs. Fake news, break news, for who’s sake-news?

Olika intressen. Olikas intressen. Släktskap, ekonomiska
beroenden, religionfobier, förstorade egon, maktsträvanden.

Så ser tiden ut. Den svämmar över, på alla plan.

Nyss, denna tisdag kväll, lyssnade jag på CNN:s erfarna
journalist Christiane Amanpour när hon först intervjuade Bill och Melinda Gates
som tycker att världen har blivit bättre. Konkret: Genom att fler barn
överlever, föds färre. Slutsats: Fattiga familjer föder många barn därför att
så många av dem dör…

Låter det cyniskt? Världen är cynisk.

Därefter Ronen Bergman, The New York Times, som skrivit
boken ”Rise and Kill First” om israeliska hemliga lönnmord sedan 1948. Titeln
är hämtad ur Talmud (judiska
efterbibliska samlingar, 6200 sidor
): “If someone comes to kill you, rise up and kill him first.”
Med andra ord: Bättre att förekomma än att förekommas. När någon som vill döda
dig närmar dig, döda honom först. (Netanyahu ligger i skottlinjen p g a korruption.)

Låter
det cyniskt? Visst. Världen är cynisk. Nu är Israel också inblandade i kriget i
Syrien. Men vem som står på vems sida är svårt att reda ut. Så många färger har
jag inte bland mina kritor, inte heller så många olikfärgade garnnystan, för att göra en översiktskarta.
(Bilden nedan är från 2016, kopierad från en nyhetssajt.)

Liljevalchs årliga ”Vårsalongen” var
mycket intressant i år. Tillsammans med gamla EUMA-kollegor besåg,
kommenterade, berömde, kasserade jag/vi sal efter sal. Mest imponerad blev jag
av de 365 yoga-figurerna, alla med olika uttryck, ansikten, rörelser.
Inspirerad beslöt jag mig för att ta upp mitt målande.

Jo minsann. Det är fullmåne på torsdag.
Då börjar jag. Nej, förresten, redan i morgon, med skisser. En av våra käraste
vänner, sjuk, sängliggande, men med huvudet och intellektet helt intakt,
skriver politiska skrönor, så roliga och mitt-i-prick att var och ens fantasi
får sig en rejäl kick. Måtte politikerna och Storebrorskliande personer darra i
sina nervsystem… Ha, ha!!! Denne vän har nu bett mig illustrera dess fantasier.
Så om det inte blir Vårsalongen blir det definitivt Vår Salong, jag lovar!
Ställ er i kö redan nu!



Varför bär du inte peruk?

Livet Posted on Wed, November 01, 2017 19:41:37

November. En ödesmättad månad. Det är nu tio år sedan jag
opererade mig för en aggressiv bröstcancer, en total mastektomi av vänster
bröst.

Tio år sedan! 2007.

Det kunde ha varit i går. Allt som hände, alla känslor, alla
reflektioner, allt bemötande, all värme och vänskap, alla reaktioner, all sorg,
all… Allt har jag berättat om i olika texter, den första, långa, ”Min franska
bröstcancer” finns i 1.6miljonerklubbens arkiv. Artikeln publicerades i deras
nr 1/2009.

En evighet sedan.

Jag lever, jag pågår. Jag har ibland ont i ärren, ont i
tankarna, ont i lymfkörtlarna. Fem av sex innehöll tumörer. Mina odds var
50/50.

Cytostatikabehandlingen jag fick var stark, dunderstark med en massa konsekvenser, jag
tappade håret samma dag som min onkolog förutspått att jag skulle göra det.

Min härliga, tjocka osvenska kalufs.

Den kom aldrig tillbaka. Håret kommer aldrig tillbaka.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om ”varför
bär du inte peruk?” eller ”en söt liten sjal om huvudet?”. Jag orkar inte svara
längre, att det inte är jag, att det är för varmt, att hjärnan går i stå, att
jag är obekväm, att jag blir en annan person, att jag… inte orkar längre. Tänk
er själva: 10 år.

Sedan många år äter jag antidepressiva av just denna
anledning.

I somras svimmade jag några gånger på grund av problem med
magmunnen, på akuten sade en underbar läkare att ”varför bär du peruk?” – Det
var inget INTE i frågan; det var en positiv fråga.

”Du har en så stark personlighet så jag tycker att du skall
kasta dina peruker och sjalar och vara den du är!”

Nu grät jag. Han förstod även om anledningen till mitt besök
var något helt annorlunda och egentligen betydligt allvarligare.

Men jag lever. Trots cancern. 75-80 % lever efter tio år.
Jag är en av dem.



Metoo

Livet Posted on Sun, October 22, 2017 11:02:44

You too?

Inget nytt under solen. Samma visa generation efter
generation. Land efter land. Den enda stora skillnaden är att männen som begått
övergrepp nu publiceras med namn och bild – tidigare var det bara offrens
identiteter som visades. Säg mig varför? Varför skulle man ”skydda” dem som
gjort fel? Det slätades över, det stacks under stolar, det kallades ”fylla”,
”tänkte inte på att…”, ”det var bara ett skämt…” – Samma sak gäller ju med
pedofiler, med alla ogärningsmän… Nej, DE skyddades, inte offren.

Detta faktum till trots finns det ju vissa städer som sätter
upp bilder på tjuvar och våldtäktsmän, heder åt dessa modiga
borgmästare/polischefer.

Media hakar naturligtvis på, och kanske rätt så. Vi måste få
ett stopp för tafsandet, för den inbillade tron att en hand på en bak eller ett
bröst är ok, ett skämt. Jag är helt övertygad om att alla vi tjejer, 100 %,
varit med om detta mer än en gång. Nu, äntligen, kanske våra barnbarn, får lära
sig att det inte är ok. Små och stora pojkar skulle inte gilla om man tog dem
på snoppen eller baken, eller hur?

Och icke minst, denna kunskap om rätt och fel, om jämlikhet,
MÅSTE nå ut till våra invandrare från olika kulturer, mest macho-sådana, där
kladdandet är en manlig rättighet. Så är det inte: Vare sig i Sverige eller
något annat land. Kvinnor är inget lägre stående väsen som kan behandlas hur
som helst.

P.S. Agneta Pleijel uttalade sig i dagens DN om att hon
berättat om detta för en utländsk väninna med frågan: ”Vad gör man?” – ”Ger dem
en örfil, förstås!” kom det rappa och kloka svaret.

Oj, vad det kommer att smällas hädanefter! Det vill säga, om
nu några herrar har missat poängen i pågående Metoo-kampanj…



Sorg och partiedardebatt

Livet Posted on Mon, October 09, 2017 09:52:20

Gårdagens mest bedrövliga nyhet var den om att kyrkans
personal måste lära sig hantera situationer när begravningsgäster bär vapen.

Jag visste inte ens att det var tillåtet att bära vapen i
Sverige. När blev det det? Och, om så är fallet, vilket det uppenbarligen är
(inslaget var från Malmö), var ställer de inte Dan Eliasson i porten så att han
får börja jobba lite (äntligen!) och plocka av ”gästerna” deras pistoler och
knivar.

Skall man skratta eller gråta? Det var alltså den 8 oktober
i går, inte 1 april.

Det blev en tung dag i går; först ett mycket sorgligt
cancerbesked från en av våra kära vänner i Frankrike, sedan beskedet att en
närstående och älskad vän somnat in: Birgitta Ulfsson. Åh, vad jag kommer att
sakna våra möten och hennes tok-roliga samtal om smått och stort! När hon i
somras ringde och berättade att hon var döende så svarade jag spontant att ”jag
inlägger en protest, du får inte lämna mig”. Hon som skulle sjunga Höstvisan
(”skynda att älska, skynda att leva”) på min begravning eftersom hon, trots åldersskillnaden, var evigt
ung. Så när det faller lätt regn då vet jag att det är
änglarna som fäller tårar över Tove Janssons fina text framförd av vår kära
Bisse. Och även jag kommer att höra din vackra finlandssvenska, så trots döden
lämnar du mig inte helt.

Vissa dagar är tyngre än andra. Tur att jag börjat dagen med
ett besök hos barn och barnbarn, alltid lika härligt.

För efter sorgebeskeden följde ju en partiledardebatt som
fick mig stundtals att sucka högt: Lille Fridolin, väx upp! Du beter dig som
ett sandlådebarn där någon tagit din bästa bil ifrån dig! Jag blir sååå trött
på ditt jämrande och ditt trotsiga sätt att avbryta och lägga dig i andras tal.
Lämna politiken, snälla du! Som gnällspik nr 2 efter Fridolin följde Sjöstedt… Orkar inte mer…

Och Löfvén, som 1) fortfarande beter sig som en fackboss och
2) skyller allt på den förra Alliansregeringen. Är det inte dags att du ändrar taktik och blir mer tidsmedveten den korta tid du har kvar som statsminister?

1) Jag var fackligt engagerad de första 15 åren av mitt yrkesliv, blev
ofta klappad på axlarna av fackgubbarna som sa: ”Flicka lilla, lyssna på oss
gubbar, vi vet bäst!” – (Är det något som jag hatar är det machostil och nedsättande
toner.
) 2) Om man ständigt skyller på andra saknar man ju
uppenbarligen egna idéer och argument och istället för att konkretisera och
lägga förslag för framtiden, blickar man bakåt – och vad leder det till?
Absolut ingenting! Förutsättningarna ser helt annorlunda ut i dag, herr
statsminister, dags att vakna upp! Du skall inte förhandla för Metall, du skall sköta ett helt land! Jag tappade också räkning på hur många
gånger du sa att det måste till mer utbildning. Lille vän, se dig omkring! Gå
ut i verkligheten ett tag..!

Ebba Busch-Thor var distinkt i sina argument (hurra! bort med landstingen!), men när hon
vägrade ta Jimmie Åkesson i hand förlorade hon poäng – de tycker ju ändå så
lika. Åter igen en suck.

Alliansen var klart bäst. Ulf Kristersson vann klara poäng på sin lugna, sakliga ton och åsikten om att socialbidragen måste ses över.

Nu väntar vi väljare på handling istället för alla dessa
femtioelva miljoner löften vi fick oss till livs i går kväll. Ni som bestämmer kan ju börja med att gå på en
begravning av en ligamedlem i Malmö…



Sverige – en kuliss?

Livet Posted on Thu, September 28, 2017 09:45:41

Dagens DN och Eko: Sverige ett paradis för pengatvätt.
Utländska bolag ”tvättar pengar” i en ödegård, startar bolag och lever lyxliv i
andra länder. Har man inte svenskt personnummer blir man inte kollad.

I veckan brändes en moské delvis ner. Flera imamer krävde
”större bevakning”. – Alltfler skolor bränns ner. Hur många upprop har vi hört
om att skolorna behöver ”större bevakning”?

År 2025 kommer Sverige att sakna 60000 (sextiotusen)
behöriga lärare. Skall vi gå ner i undervisningstimmar, lämna bildningen åt
sitt öde eller helt enkelt sluta föda barn?

Vad vet landstingspolitiker om sjukvård? Inget. Varför,
frågar jag mig för femtioelfte gången, läggs inte landstingen ned? Varför
överförs inte deras politiker- och administratörslöner till sjukvårdspersonal?
Ingen sjuk person, ingen blivande mamma, ingen som väntar på operation, jag
säger INGEN, skall behöva vänta, våndas, blir allt sjukare genom att stå i kö,
förflyttas till ett annat sjukhus, ett annat län eller i värsta fall, ett annat
land.

Och, apropå sjukvård, den/de som har tillåtit att Nya
Karolinska Sjukhuset har blivit en tickande ekonomisk skattebomb borde sättas i
fängelse. Jag, med min låga pension, vägrar i sten att släppa till en enda
skattekrona till dylika oprofessionella uppgörelser. Snacka om kuliss…

Alltfler kriminella skapar egna ”samhällen” med egna lagar,
för oss ”vanliga medborgare” finns det ett antal underjordiska nätverk som bara
växer. Vad görs? Nada. (De, som liksom jag, såg reprisen av det norska inslaget
om tiggarna i Bergen i går i Uppdrag granskning, förstår vad jag syftar på.
Svenska förhållanden är jämförbara.)

Sverige tillhör inte bankunionen. En väg att förlora både
banker och inflytande.

Har partipolitiken blivit lekskola? Åsiktsskillnaderna är
marginella, hårfina, så varför bråkar de? Bunta ihop de bästa krafterna ur
varje parti (om sådana ö h t finns) och ta tag i vårt gamla land innan det blir
en tom kuliss. Vi väljare har inget behov eller någon glädje av hårklyveri,
snarare vill vi ha handling, åtgärder. Och det nu.

För att inte tala om nazismens frammarsch. – Hur hamnade
lilla Sverige i denna nedåtgående spiral? Var och när tappade vi styrfart, blev blindstyren, lät “naivitet” bli ett honnörsord?

Som en parentes vill jag bara tillägga att i Malå,
Västerbotten, där jag växte upp, finns fortfarande ättestupan kvar…



Abisko-Nikkaluokta

Livet Posted on Sat, September 02, 2017 17:03:08

Abisko-Nikkaluokta 25
aug-1 sept 2017

Ja, så har jag vandrat på Kungsleden igen, en hel vecka i
alla slags väder, på allt slags underlag, cirka 12-13 mil. Det jag är mest
tacksam över är att min kropp höll, inte ont någonstans, ingen träningsvärk…
Men så var det där gamla vanliga, tånaglarna… Men lite svinn får man ju alltid
räkna med.

Innan jag startade vandringen lyssnade jag på ett
superintressant föredrag på Naturum, Abisko. En amerikansk forskare, dr Larson,
anställd på Umeå univ., talade om klimatförändringarna norr om Polcirkeln (på
engelska förstås). Han hade bott fyra år i Abisko (efter sex år i Alaska), hade
flera projekt på gång med sina studenter och i sin forskning. Väderstationen i
Abisko är den äldsta i världen, 100 år, så de har mycket statistik och foton
att jämföra med. Det mest kusliga är hur permafrosten försvinner allt mer (jfr
Sibirien), hur myrarna blir allt djupare, hur trädgränsen stiger på
fjällsidorna, att växtligheten förändras, hur isen på sjöarna lägger sig allt
senare… VAD har vi människor egentligen gjort med Moder Jord?!? Och, ovanpå
detta, med allt kunnande som finns i norr: SMHI använder INTE
väderinformationen från Abisko utan vänder sig till Norge… I say no more.

Jag har träffat de mest underbara människor under vandringens
gång eftersom vi gått samma sträckor, mellan samma stugor, men alla i olika
takt. Jag var den enda som gick ensam och kanske därför, eller bara för att vi
hade så trevligt när vi möttes, var många extra bekymrade för mig. (De vet ju
inte hur ”tuff” jag egentligen är….) Vi svenskar var i minoritet; aldrig har så
många vandrat på leden trots allt regn; engelsmän, tyskar, schweizare, belgare,
australiensare (!), amerikaner, indier, sydamerikaner, fransmän… – Det blev
många kramar när vi återsågs i Nikkaluokta!

Så länge batteriet på mobilen höll kunde jag se längden på
sträckorna – de var längre än STF angivit! Telias mobiltäckning tog slut redan
efter några km från Abisko, men väl framme i Kebnekaise (dag 6) kunde jag ladda
batteriet igen och ringa nära och kära och säga att allt var ok trots 9-10
hemska hängbroar, massor av träbroar, vadställen, spänger under vatten etc,
etc. (Men det skall mer för att avskräcka mig…)

Dag 1, fre 25 aug:
Abisko-Abiskojaure, 13,8 km.
Regn, snö, lera. VAR skulle jag sätta fötterna
utan att halka? Jag kan aldrig nog tacka mina stavar som höll mig uppe, kände
sig för om stenarna började rulla, hur djupt vattnet var vid alla vadställen.
Efter 2 km undrade jag över min egen idioti – ”Hur f-n kan du gå i detta väder?
Nej, jag vänder!”, samma tankar efter 4, 5 km. (”Jag behöver inte bevisa något,
nu vänder jag. Grr!”) Efter 7 km var det för sent och så var jag på väg… Bara
sex dagar kvar! – I stugan var det trångt, många måste ligga på golven, men
alla fick tak över huvudet. Hann inte till bastun.

Dag 2, lö 26 aug:
Abiskojaure-Alesjaure, 22 km – varav 5 km båt!
Samma usla väder och
underlag. För att beundra vyerna var man tvungen att stanna, vända blicken från
marken och se vidderna omkring sig – hisnande! – En fransyska halkade och bröt
foten, måste hämtas med helikopter.

Dag 3, sö 27 aug:
Alesjaure-Tjätka, 13 km
. Sol! Sååå vackert. Ja, och så snö förstås på
marken…

Dag 4, må 28 aug:
Tjätka-Sälka, 13 km.
Vackraste sträckan, vackraste vädret! Men, men. Vid
ett ställe fanns en hög träbro med två brädor över. Jag nådde inte upp till det
enda trappsteget utan måste vänta i någon som kunde hjälpa mig upp! (Grav
anmärkning, Länsstyrelsen i Norrbotten!) Men jag hade tur i motsats till en
amerikanska som försökte ta sig över före mig; hon miste balansen och föll ned
i vattnet. Armen bröts rakt av, hämtning av helikopter tre timmar senare! Under
tiden tog ett australienskt par hand om henne och hennes man, the Aussies hade
en GPS-sändare som kunde skicka en signal till helikoptern – fantastiskt! Och
också ett bevis på hur man tar hand om varandra i fjällen. Avstånden är enorma!
Bastu vid framkomsten!

Dag 5, ti 29 aug:
Sälka-Singi, 13 km.
Lättaste sträckan, startade 07.15, framme 13.30. (De
andra med samma avstånd tog mig ca två timmar till.) Dagen började med sol och
övergick till störtregn på eftermiddagen. Väl framme fick jag sovplats i
hundhuset och sällskap under natten av Ella, en vit, alldeles underbar
polarhund som sov vid på golvet vid min sida och varsamt slickade min hand på
natten. Total förälskelse från min sida!

Dag 6, on 30 aug:
Singi-Kebnekaise, 15 km.
Ja, suck och stön! Så gjorde jag det igen, samma
sak som för två år sedan: Tog fel led, riktning mot Kaitumjaure istället… Magen
sa åt mig att detta stämmer inte, varför är solen där, den borde ju… Och älven,
den ska inte gå där, utan… Trots karta… Sagt och gjort, efter 4 km (!) vände
jag om (Ella och hennes husse kom emot mig och talade om hur långt jag gått
fel…) Någon km åt andra hållet fann jag en ”genväg” över ett berg. Brant,
livsfarligt, genvägen tog mig ”bara” 3,5 timmar och då återstod ändå sex
timmars vandring. På hela dagen stannade jag en gång och drack varma koppen,
däremellan smååt jag torkade frukt, åt choklad, drack lite vatten.

När jag såg masten i Kebne visste jag att det var ungefär en
timmes vandring kvar. Vinden piskade hårt, det regnade, adrenalinet kokade. Väl
framme registrerade jag mig, beställde en öl och drack. Mina vandringsvänner
passerade, alla hade varit så oroliga för mig, rörande… Någon middag orkade jag
inte, utan köpte två kokta ägg som jag åt efter den välbehövliga duschen.

Väl uppe i min överslaf (borde inte pensionärer alltid få
underslafar???), kom en tjej från receptionen och sökte mig. Tre unga tyska
killar och en tjej var så oroliga för mig: Mådde jag bra? Är det inte alldeles,
alldeles underbart…? – En kvart senare kom mina tre unga vänner, Sofia, Clara
och Thessy (Lux) med världens gulligaste kort till mig. Vackrare ord har jag
aldrig läst, så några tårar föll, det kan jag lova.

Men inte ont någonstans!

Dag 7, to 31 aug, Kebne-Nikkaluokta,
19 km.
Storm under natten, ösregn. Så vad gjorde lilla Stina? Jo, hon tog
helikoptern ner till Nikka à 7 minuter istället för de sju timmar det normalt
tar… Min belöning!!!

Jag hade förbokat världens gulligaste lilla stuga, åt en
supergod röding på Sarris anläggning tillsammans med två tyska tjejer jag
träffat under vandringens gång och drack veckans första glas vin! Kan livet bli
bättre?

Dag 8, fre 1 sept,
Nikkaluokta-Kiruna-Arlanda-Danderyd:
Hemma, puss, älskling!

Nästa år är det dags igen!



Nånannanism

Livet Posted on Wed, July 26, 2017 10:53:10

Ett av många fantastiska och relevanta nyord är rubrikens
Nånannanism, som börjar bli både gammalt och slitet nu. Ordet kom 2004, alltså redan
för 15 år sedan.

I dagarna har det fått en ny värdeladdning, en negativ men påtagligt
och skrämmande realistisk sådan.

Vi har länge ondgjort oss över olika myndigheters, för att inte
säga landstingsledningars bortförklaringar på varför sjukvården är så dålig som
den är, varför barnmorskorna flyr till Norge, varför sjuksköterskorna säger upp
sig etc, etc – det är alltid någon annans bord, någon annans ansvar.

Nu toppas ändå listan av några ministrar som inte tar ansvar
för sina icke-handlingar, sin totala avsaknad av respekt för gällande lagar och
oss, landets medborgare. Jag stödjer helt och fullt Alliansens misstroendevotum.

Och fege Sjöstedt viker sig i elfte timmen, av rädsla att
missa sitt marginella inflytande i regeringens politik.

Återstår SD som jag förmodar stödjer Alliansen.

Dags för räfst och rättarting.

Och ett kan jag säga, så gammal som jag är: Det var bättre
förr. Mer ”stake” i ledande politiker.

Vi alla, barn som vuxna, behöver förebilder. Vi vill och
behöver känna respekt för de folkvalda, för att de – precis som majoriteten av
oss andra – följer de regler som finns.

Eller är detta återigen en dålig variant på att Rikets lag
inte gäller alla? I så fall kan de utpekade ministrarna kalla den för Dikets
lag. – För det är ju där de hör hemma.



« PreviousNext »