Jaha, är det så dags nu?

Det var min första tanke när jag i förrgår läste den ursäktande ledaren
i Aftonbladet efter drevet mot Benny Fredriksson. I går sade Ab:s chefredaktör
att de ”måste lyssna på kritiken” och att ”det är en tid för självrannsakan för
oss och för Mediesverige”.

Notera att Mediesverige skrevs med stor bokstav i texten; med andra
ord betraktar skribenten mediernas värld som ett eget land. Mediesverige följer
egna regler, avgör vad som är rätt och fel, vem man skall rösta på, vem man
skall tycka synd om, vem som skall ställas mot exekutionsmuren den här veckan i
en snabbrättegång orkestrerad från ett tangentbord på en redaktion.

Massmedia har länge kallats ”den tredje statsmakten” (efter regering
och riksdag) med uppgift att granska de andra två statsmakterna utan även
samhället. Det är viktigt att syna politiska beslut i sömmarna, att se
strömningarna i ett land, ge oss läsare olika aspekter och vinklingar på
uppkomna problem, olikhet i vården, i skolan, i allas förutsättningar. Så långt
är jag helt överens.

Men att döma? Att leka överdomare? Att lyfta fram begaparna? Att
hänga ut folk? Att bara intervjua dem som anser sig felfördelade och
förorättade? (Hyenorna slickar sig om munnen.) – Genom att göra så har
man, media, tagit ställning emot någon. Det är inget objektivt granskande av en
situation.

Etiken är undangömd i en skrivbordslåda. Ingen konsekvensanalys är gjord. Att drevets offer har en familj tänker man inte på; att fler än en drabbas.

Mediernas makt är stor och dessvärre missbrukas den skrämmande ofta.

George Orwells skrämmande realistiska roman ”1984” känns ibland
överförbar till vårt 2018; vi är ständigt bevakade, intvingade i en åsiktsfålla
som styrs av Partiet i landet Oceanien där ”storebror ser dig” följer allt du
gör. I 2018-årsversionen är Oceanien utbytt mot landet Mediesverige. Vi, det
lilla folket, vågar inte säga vad vi tycker, vi är underordnade dem som de
facto har bestämt vad vi skall tycka.

Vart är vårt land på väg? Allt färre vågar uttrycka sin mening. Denna inställning, så väsensfrämmande i mitt långa liv, dyker allt oftare upp i diskussionerna med våra vänner.

Jag är rädd för det som händer i Sverige i dag. Och jag är inte ensam om min rädsla.